Livet är hårt, men underbart.
Livet är fullt med misstag, men är ändå förlåtande.
Livet är grymt, men fridfullt.
Livet är ont, men med goda gärningar.
Livet är vårt att acceptera och ta emot, men det är även vårt att förstöra..

Jag inser nu hur glad jag är över att jag andas just nu, jag inser att jag är glad som har ett pumpande hjärta, en fungerande hjärna och lungor fulla av luft.
Vi alla kommer att möta upp svårigheter i livet, men vad gör man då? Stannar och låter dessa "hinder" äta upp dig? Nej! Du ska kämpa och möta. Du ska klara av det med tanken att du är tacksam över att just du lever..
     Dö, kommer vi alla att göra, det är bara en tidsfråga.. men om vi dör utan att ha uppskattat, värdelagt och älskat livet för det den är, så har vi mist oss själva. Hur vore det då? Om alla gick runt med sura miner på ansiktet och dålig attityd för att de inte fick vad de ville utav livet? Nej, de fick inte vad de ville utav livet, men de fick livet i sig, och det ska man uppskatta.

Anledningen till att skriver detta har jag ingen som helst aning om. Jag är som alla andra. Jag kan också vara sur över att jag inte får ett jävla MVG i Fysik A - vilket min klass har en stor diskussion om eftersom vår lärare inte har en förmåga till att förklara, men det är ett helt annat ämne. Jag kan också ogilla något/någon starkt, på gränsen till hat, tills jag sedan inser att det inte är värt det. Jag gråter, blöder, skrattar, deppar osv.. Så vi är alla likadana när det kommer till det. Men hur kommer det sig att det fortfarande finns människor som inte accepterar sina liv. Att det fortfarande finns människor som för fullt tror att de blir bättre om de bombar sig själva, som tar själv mord, som skär sig? Varför lär de sig att inte älska sina liv, hur kommer det sig?
Jag har tyvärr inget svar på detta, men jag kan tro att de stötte på några problem under livets gång vilket får dem att tro att de har rätt till att ta självmord och bestämma över sina liv på det sättet, vilket jag till hundratio procent är emot! Att stöta på ett problem eller två kan faktiskt göra att du blir starkare, och då behöver det inte bara vara misshandel och sådana problem, utan det kan också vara några enstaka bråk..

Jag hoppas att mina söta, få läsare läser igenom detta och verkligen funderar..
Jag slår minsann vad om att den mest deprimerade av er kommer kunna hitta minst fem saker att älska i livet.. Varsågoda att dela med er ;)

Kramar
/Laila