» MOVING TO LONDON - THE LOW DOWN
I arrived in London during a cold but sunny Sunday afternoon in March. The Friday before that, I had my final exam for the course I was taking - super stressful. So I only started packing my bags on that Friday night.. Lucky for me, my dad decided to come with me because of the whole moving to a new country thing, so I could pack some of my things in his suitcase (= pretty much all of it was mine).
The weekend before, I had met up with friends for a goodbye lunch (or was it dinner?). And on Friday I hung out with my family. My sister was still in Poland so I knew it would be difficult for our parents to have us both an airplane away.
I didn't cry. I was so nervous and so afraid, but also very excited about this new chapter of my life. I needed it at the time. I needed to live on my own and grow stronger, more independent and more sure of what I really want in life, which is how I'm leaving London - with a lifetime's worth of experience and adventure (more about that later).
I remember when my dad told me he had decided to come with me to London, for just a few days until I get settled in. At first I got upset - was I not old enough to do this move on my own? Did he not trust me?
In retrospect, yes I could've done the move on my own, but him being here was calming and helped make the move go smoother. I'm so so happy he came with me.
I had breakfast with my mom that Sunday morning. My last Sunday in the house for a few months (little did I know that I would be back for a weekend in April).
That's when I got cold feet, but I kept telling myself that it was my decision to come to London, so I have to deal with it. One minute I was happy, and the next I was questioning my decision.
My mom and brother, who btw was shorter than my dad when I left but is a head taller now (imagine my surprise when he came to visit me here a few weeks ago), drove us to the airport.
It felt like the plane barely left the ground when we landed in London.
Luckily I've got cousins here, that picked us up from the airport. I never thought I'd get along with either one of them, but now I can't imagine not being a 2 min walk from Mirriam (and Hugo!).
It's strange how life can take you through so many different paths, through so many ups and downs, and in the end, you end up doing your internship at a lab in the uni next to your cousins house - who happens to find you a flat super close. Life is full of surprises, and I'm so ready to take on whatever is next on this increadible journey.
Thank you guys for being a part of it ♥
//
Jag landade i London en kall men solig söndagseftermiddag i mars. Fredagen innan hade jag min sista examination för kursen jag läste - väldigt stressigt. Så jag började packa mina väskor samma fredagskväll.. Som tur är, bestämde sig min pappa för att följa med mig pga flytten till ett helt nytt land, så jag packade en del av mina saker i hans resväska (= typ hela väskan var min).
Helgen innan flytten träffade jag mina vänner för en farväl-lunch (eller var det middag?). Fredagen spenderade jag med min familj. Min syster var fortfarande i Polen så jag visste att det skulle bli jobbigt för våra föräldrar att vi båda skulle vara ett flygavstånd bort.
Jag grät inte. Jag var så himla nervös och så rädd, men också väldigt taggad över att starta ett helt nytt kapitel i mitt liv. Jag behövde det då. Jag behövde få bo ensam och växa upp, bli starkare, mer självständigt och säkrare på vad jag vill, och det är exakt så jag kommer lämna London - med så mycket erfarenhet och äventyr som kommer räcka mig en hel livstid (mer om detta senare).
Jag minns när min pappa berättade att han skulle hänga med till London ett par dagar, bara tills jag gör mig hemmastadd. Först blev jag lite sur - var jag inte tillräckligt gammal för att klara av detta själv? Litade han inte på mig?
I efterhand tänker jag att visst, jag hade klarat av flytten själv, men det var så skönt att ha honom där. Det gjorde så att allt gick smidigt och jag är så glad att han följde med.
Jag åt frukost med mamma på söndagsmorgonen. Min allra sista söndag i huset på ett par månader (jag visste inte att jag skulle komma tillbaks valborgshelgen i april). Det är då jag fick kalla fötter, men jag försökte intala mig själv att det var mitt eget beslut att flytta till London, så jag måste kunna hantera det. Ena stunden var jag glad, och nästa började jag ifrågasätta mitt beslut.
Min mamma och bror skjutsade oss till flygplatsen - min bror som för övrigt var kortare än min pappa när jag åkte är ett helt huvud längre än honom nu (kan ni fatta hur chockad jag blev när jag såg honom när han och mamma besökte mig för ett par veckor sen?).
Det kändes som att flyget knappt hade lyft när vi landade i London.
Som tur är, har jag kusiner här som hämtade oss från flygplatsen. Jag trodde aldrig att jag skulle komma överrens med dem, men nu kan jag inte tänka mig att inte vara en 2 min promenad från Mirriam (och Hugo!).
Det är så himla kul hur livet kan ta dig igenom så många olika vägar, genom många backar och i slutändan hamnar man i ett labb i ett universitet vid sin kusins hus - som också råkar hitta dig en lägenhet jättenära. Livet är fullt av överraskningar, och jag är så jäkla redo att se vad som väntar i denna fantastiska resa.
Tack för att ni är en del av den ♥
Lena
Vad roligt! London är en helt fantastisk stad :)
Svar:
Laila
Bobiz
Du är så stark och så underbar. Så otroligt beundransvärt att se någon så vacker med både det akademiska och det övriga, du klär dig så elegant och sminkar dig så fint!! Jag, beundrar DIG! Jag hoppas att du aldrig slutar upp det du gör! Du är en free spirit Loliz!!!
Trackback